Anna är här!
Anna är nu här.. Så vad hände igår egentligen. Jag och Viktor gav oss iväg mot Orlando för att plocka upp Anna på flygplatsen. Vi åkte ca 18.00 för att hämta hemme från hennes flygning som landade 18.30. Vi tänkte vi skulle vara där ca 19.30 så att hon fick tid på sig att gå igenom tullen m.m. Vi belv något sena och körde fel ungefär tre gånger på vägen upp. Men men inte allt för farligt. ungefär klockan åtta var vi på flygplatsen..
Men sen så var problemet det här. Att min, Annas (jag som skriver nu) mobiltelefon fungerade inte i det amerikanska näet. Och ja hade en mellanlandning i Denver först innan Orlando, så jag gick igenom tullen och allt sånt där, så väl framme 18.20 var det bara att plocka upp sin väska och gå rakt igenom. Så först, lite småhungrig efter inte ha fått någon mat på planet, avstod jag från att köpa mat, trots att det var sex-sju timmar sen jag åt för att vi hade sagt att vi skulle äta när de kom o hämtade mig. Så satt o läste tills att klockan var halv åtta när vi hade bestämt att de skulle komma. Då gick jag runt o började leta lite smått. Efter 20min utan framgång gick jag och pratade med en kvinna i infon om att min mobil inte funkade. Hon trode att det kunde bero på att flygplatsen slog ut mottagningen. Så jag gick utanför, men det funkade inte där heller. Gick o frågade efter en betaltelefon, växlade pengar, insåg att man inte kunde ringa utlandssamatal därifrån, fick ett 5-min telefonkort av damen i infon, funkade inte det heller efter att jag hade försökt få tag på både emma o folk hemma. Gick o hittade en amerikansk dam som jag fick låna en amerikansk mobil av, fick inte tag i emma här heller. Hittade datorer, där jag betalade 5$ för 14min, där jag tänkte att jag kunde kanske lura ut deras amerikanska nr, få tag på johannes som var hemma eller vad som helst. Hela tiden släpandes pa mina väskor fram och tillbaka upp o ner i rulltrapporna. Men gråtfärdig, ca en timme efter utbestämd mötestid gick jag och satte mig i en fåtölj vid utgången. Jag såg mig själv sova på flygplatsen på alla mina väskor, när jag hör i högtalarna att "miss Anna Zalin, come to the baggage claim at the second flor, side B". Det var ju där jag satt. Är dom här? lite smått förvirrad virrar jag runt lite innan jag till min lättnad får se Emma. Vi packar i mina grejor i bilen och kör iväg. Pratar om alla våra missöden, men efter ett tag inser vi att vi är på väg västerut. Vero beach ligger sydöst. Vi kör in till vägkanten och försöker lokalisera oss, när en vit lastbil stannar och undrar om vi behöver hjälp. Emma o ja har tyckt att vi ska stanna och fråga, men viktor tyckte att det var nått vi skulle klara ut själva, men det löste sig självt sen när killen i lastbilen erbjöd oss sin hjälp. Lastbilen säger att han ska åt det hållet, att vi skulle följa honom, och sen svänga vänster där han blinkade av. Vi stannade till och med där och tackade och han gav oss de sista derektionerna när det var dax för oss att skiljas åt. Vi åkte åt hållet där vi tror att han pekade åt i ca en timme, innan vi tyckte att det började kännas fel. Vi insåg att vi hade åkt norrut, och inte söderut på vägen vi var. Då var det bara o vända. 180° och med nytt mod börjar vi åka tillbaka. Efter ett tag, förbi Orlando igen, svängde vägen, men inte vi. En avtagsväg råkade vara den som gick rakt fram. Vi insåg att det inte gick någon väg tillbaka ut på motorvägen söderut igen, utan endast norrut. När vi håller på o letar hittar vi äntligen ett matställe, svänger in på McDonalds. Då har jag inte ätit på ca 10h. En otroligt trevlig gubbe står där och vi berättar om våra strapatser. Emma får en gratis kaffe och blir helt överlycklig. "En stor var det ochså!" hörs i bilen. Vi följer hans vägbeskrivning 10min eller nått, men hittar inte rätt och allt känns lite förvirrande. Vi åker tillbaka till samma gubbe och frågar ännu en gång som ger ännu en vägbeskrivning med en suck. Efter att nu ha sovit ungefär 2,5h på två dygn + lite obekvämt slumrande på alla fligther orkar jag inte hålla mig vaken längre. Vaknar när klockan står på 01.34 och vi rullar in på parkeringen framför deras rosa hus! Så ja, en roadtripp i ett främmande land kan bara bli spännande!
Nu har jag sovit ut, fått en dusch, ätit och hjälpt dem att städa av huset här. Nu ska vi snart åka till den nya lägenheten. Tänk, jag är i florida, det trodde jag inte för ett par dar sen, hade glömt hur det var med värme och luftfuktighet. Men jag försäkrar att dom har det bra här, och trots att mitt första intryck av USA inte var det bästa är det trevligt att se hur de har det!
hej hopp. /Anna Zahlin
Men sen så var problemet det här. Att min, Annas (jag som skriver nu) mobiltelefon fungerade inte i det amerikanska näet. Och ja hade en mellanlandning i Denver först innan Orlando, så jag gick igenom tullen och allt sånt där, så väl framme 18.20 var det bara att plocka upp sin väska och gå rakt igenom. Så först, lite småhungrig efter inte ha fått någon mat på planet, avstod jag från att köpa mat, trots att det var sex-sju timmar sen jag åt för att vi hade sagt att vi skulle äta när de kom o hämtade mig. Så satt o läste tills att klockan var halv åtta när vi hade bestämt att de skulle komma. Då gick jag runt o började leta lite smått. Efter 20min utan framgång gick jag och pratade med en kvinna i infon om att min mobil inte funkade. Hon trode att det kunde bero på att flygplatsen slog ut mottagningen. Så jag gick utanför, men det funkade inte där heller. Gick o frågade efter en betaltelefon, växlade pengar, insåg att man inte kunde ringa utlandssamatal därifrån, fick ett 5-min telefonkort av damen i infon, funkade inte det heller efter att jag hade försökt få tag på både emma o folk hemma. Gick o hittade en amerikansk dam som jag fick låna en amerikansk mobil av, fick inte tag i emma här heller. Hittade datorer, där jag betalade 5$ för 14min, där jag tänkte att jag kunde kanske lura ut deras amerikanska nr, få tag på johannes som var hemma eller vad som helst. Hela tiden släpandes pa mina väskor fram och tillbaka upp o ner i rulltrapporna. Men gråtfärdig, ca en timme efter utbestämd mötestid gick jag och satte mig i en fåtölj vid utgången. Jag såg mig själv sova på flygplatsen på alla mina väskor, när jag hör i högtalarna att "miss Anna Zalin, come to the baggage claim at the second flor, side B". Det var ju där jag satt. Är dom här? lite smått förvirrad virrar jag runt lite innan jag till min lättnad får se Emma. Vi packar i mina grejor i bilen och kör iväg. Pratar om alla våra missöden, men efter ett tag inser vi att vi är på väg västerut. Vero beach ligger sydöst. Vi kör in till vägkanten och försöker lokalisera oss, när en vit lastbil stannar och undrar om vi behöver hjälp. Emma o ja har tyckt att vi ska stanna och fråga, men viktor tyckte att det var nått vi skulle klara ut själva, men det löste sig självt sen när killen i lastbilen erbjöd oss sin hjälp. Lastbilen säger att han ska åt det hållet, att vi skulle följa honom, och sen svänga vänster där han blinkade av. Vi stannade till och med där och tackade och han gav oss de sista derektionerna när det var dax för oss att skiljas åt. Vi åkte åt hållet där vi tror att han pekade åt i ca en timme, innan vi tyckte att det började kännas fel. Vi insåg att vi hade åkt norrut, och inte söderut på vägen vi var. Då var det bara o vända. 180° och med nytt mod börjar vi åka tillbaka. Efter ett tag, förbi Orlando igen, svängde vägen, men inte vi. En avtagsväg råkade vara den som gick rakt fram. Vi insåg att det inte gick någon väg tillbaka ut på motorvägen söderut igen, utan endast norrut. När vi håller på o letar hittar vi äntligen ett matställe, svänger in på McDonalds. Då har jag inte ätit på ca 10h. En otroligt trevlig gubbe står där och vi berättar om våra strapatser. Emma får en gratis kaffe och blir helt överlycklig. "En stor var det ochså!" hörs i bilen. Vi följer hans vägbeskrivning 10min eller nått, men hittar inte rätt och allt känns lite förvirrande. Vi åker tillbaka till samma gubbe och frågar ännu en gång som ger ännu en vägbeskrivning med en suck. Efter att nu ha sovit ungefär 2,5h på två dygn + lite obekvämt slumrande på alla fligther orkar jag inte hålla mig vaken längre. Vaknar när klockan står på 01.34 och vi rullar in på parkeringen framför deras rosa hus! Så ja, en roadtripp i ett främmande land kan bara bli spännande!
Nu har jag sovit ut, fått en dusch, ätit och hjälpt dem att städa av huset här. Nu ska vi snart åka till den nya lägenheten. Tänk, jag är i florida, det trodde jag inte för ett par dar sen, hade glömt hur det var med värme och luftfuktighet. Men jag försäkrar att dom har det bra här, och trots att mitt första intryck av USA inte var det bästa är det trevligt att se hur de har det!
hej hopp. /Anna Zahlin
Kommentarer
Trackback
